Vildgås, vildgas - riktig höstmat i familjer med jakttraditioner

När vi talar om vildgas, vildgås handlar det om grågås, bläsgås, sädgås eller kanadagås. Jaktiderna varierar något men metoderna för en framgångsrik jag är i stort sett de samma. Det finns en långa jakttraditioner runt gåsjakten. Har man kunskapen rätt kan man skapa delikata rätter runt denna fina art.

Nedan finns arterna beskrivna.

Gragas, Grågås

Grågåsen är en stor och kraftig gås med en kroppslängd på 74-84 cm. Könen hos grågåsen är lika. Dess huvud och hals är brungrå, överkroppen brunaktig med ljusgrå fjäderkanter, bröstet och buken är ljusgrå, övergumpen är ljust askgrå, undergumpen och bakkanten av stjärten är vit. Den saknar vitt på huvudet till skillnad från exempelvis bläsgås och fjällgås. Dess ben är rosafärgade. Näbben som är 6-7 cm lång, är tjock, konisk och rödorange- eller rosafärgad med vit näbbnagel. Näbbnageln upptar större delen av näbbens bredd. Näbblamellerna är korta och koniska. Övernäbbens lameller är tydligt synliga utifrån längs större delen av näbben. Näbbens höjd vid basen är mindre än halva längden.

I flykten känns den igen på sitt ljusa huvud, sin mörka rygg och sina ljust stålgrå framkanter på vingarna som i kontrast till de mörka vingpennorna kan te sig nästan vita. Även vingundersidans framkant är ljus till skillnad från hos spetsbergsgåsen som har en helmörk vingundersida.

Grågåsen häckar i stora delar av norra och mellersta Palearktis. Den återfinns från Island i väster, österut genom norra Europa, Skandinavien, Balkan, österut genom Sibirien till Kina. Antalet individer i världen uppskattas till runt 950 000.[1] och det är den enda gråa gås som ses i stora antal i Europa under sommaren. Den är en kortflyttande flyttfågel som bland annat har sina vinterkvarter i Europa, norra Afrika, Mellanöstern, Indien och Vietnam.

Blasgas, Bläsgås

En adult Bläsgås har en mörk gråbrun fjäderdräkt som på buken är lite ljusare. På buken och ibland upp på bröstet har den breda svarta tvärgående streck och den har vit undergump och ett brett vitt band på yttre delen av stjärten. Ovansidan av vingarna är blågrå och vingpennorna mörka. Den vita färgen vid näbbens rot når inte upp mellan ögonen. Näbben är rosa eller gulorange och benen orange. Bläsgåsen blir 65 till 76 centimeter lång, har ett vingspann på mellan 130-165 cm och är därmed större än fjällgåsen. Könen är lika.

De juvenila fåglarna ser i stort sett ut som adulta fåglar förutom att de saknar de svart tvärgående ränderna på buken.

Alla bläsgåsens underater har samma fjäderdräkt och skiljer sig enbart genom storlek, förutom den grönländska underarten A. a. flavirostris som är mörkare och har en smalare vitt band på stjärten. Den är också kraftigt svartrandad på buken och har vanligtvis en orange näbb.

Den lever i de arktiska regionerna av Europa och Asien och Nordamerika samt på Grönlands sydspets. På vintern flyttar de söderut till Skandinavien, Storbritannien, Nordamerika och Japan. Antalet individer uppskattas till runt 3 miljoner individer.

Sadgas, Sädgås

Huvudet och halsen är gråbruna. Överkroppen är mörkt brunaktig med gråvita fjäderkanter. Bröstet är ljusgrått, buksidan vitaktig. Fötterna är gulröda. Näbben är delvis svart och har mörk nagel. Övernäbbens lameller är tydligt synliga. Kring näbben finns ett orangefärgat bälte. Näbbens höjd vid basen är mindre än halva dess längd. Hela fågelns längd är 75-85 cm, vingspannet 145-175cm.

Sädgåsen bor i norra Europa och Asien. I Sverige häckar den endast på fjällen och i landets norra delar, men under flyttningarna har den påträffats i alla delar av södra Sverige. Förr en mycket vanlig fågel men står i antal tillbaka för grågåsen.

Kanadagas, Kanadagås

Kanadagåsen har vissa överlappande häckningsområden med dvärgkanadagåsen (branta hutchinsii) som tidigare kategoriserades som en underart. Dock hybridiserar de sällan.

Den första inplanteringen av kanadagås i norra Europa skedde i Storbritannien till James II, kungen av Englands samling av vattenfåglar i St. James Park i London under 1600-talet. I Sverige inplanterades kanadagås, som bytesdjur, på initiativ av Bengt Berg omkring 1930 i Blekinge. Därifrån har den spridits sig till stora delar av Sverige, Norge, Finland och Danmark och sedan 1960-talet har den nordeuropeiska populationen haft en i det närmaste lavinartad expansion. Exempelvis häckade de första kanadagåsparet i Estland 1996.

Till skillnad från sina släktingar i Nordamerika har den nordeuropeiska populationen inte utvecklat någon specifik flyttrutt utan drar sig söderut på vad som verkar ett mer slumpartad vis. Många övervintrar i trakterna kring Danmark, Nederländerna, Polen. Vissa drar sig ner till Spanien och Italien och man har haft övervintrande kanadagås på Azorerna.

Många nordeuropeiska kanadagäss är halvtama och håller till i parker och dammar nära människor.

Kanadagås är den största och mest långhalsade gåsen som häckar i Europa med en längd på mellan 90 till 105 centimeter, ett vingspann mellan 1,6 och 1,8 meter och en genomsnittlig vikt på 4 500 gram, men de kan väga upp till 5 500 gram. Könen och åldrarna är lika. Huvud och hals är svart med en vit fläck på strupen. Näbben och fötterna är gråsvarta. Bröstet är ljust. Buken och kroppssidorna är beigebruna med tydliga tvärband. Vingovansidan och ryggen mörkare gråbrun. Under- och övergump vit och stjärten svartgrå.

(texterna på denna sida om arterna av gås är hämtade från Wikipedia)