Ripa, ett omstritt viltslag men fin viltmat för jägare i skog och fjäll

Recept på Ripa finner du längst ned på denna sida.

Ripa, en fågel som plötsligt bara är där. Den delas upp i två arter; Fjallripa, Fjällripa och Dalripa. Finsmakaren påstår sig känna smakskillnad och det förklaras i den mat som arterna sätter i sig. En del tycker att det finns smakinslag av Anka, Gräsand.

Fjällripan (Lagopus muta) är en hönsfågel som förekommer i arktiska tundran, i fjällen, i Island och Skottland samt i Alperna och Pyrenéerna. Den har lägre näbb och tuppen har i sommardräkt huvudet, hals, bröst och rygg svarta med sparsamma rostgrå streck. Honan är spräcklig i svart och rostgult. Bägge könen har vita vingar. I höstdräkten, som bärs bara en kort tid, är huvud, hals, bröst och översida blågrå med fin brunsvart vattring. Vinterdräkten är vit med svarta sidopennor på stjärten. Tuppen har dessutom ett svart band mellan näbben och ögat, vilket finns markerad även i de övriga dräkterna, trots att det starkast framträder i vinterdräkten. Fjällripan blir 34-38 cm lång, med ett vingspann på 54-60 cm. Fjällripan lever i Sverige på högfjällen, där den vanligen uppehåller sig på det egentliga kalfjället. Här finns 40000-80000 häckande par. Äggen är 8 till 12 till antalet.

Dalripa (Lagopus lagopus) är en medelstor fågelart i familjen fälthöns, som förekommer över stora delar av norra halvklotet.

Dalripan har en cirkumpolär utbredning i de nordliga områden av holarktis, i Europa, Asien och Nordamerika. Dess utbredningsområde är mer än 10 miljoner km2 stort och antalet individer uppskattas till fler än 37 miljoner. Dalripan är en stannfågel eller kortflyttare i hela utbredningsområdet och den kategoriseras i upp till ett tjugotal underarter. En av dessa underarter, moripa (Lagopus lagopus scoticus) vilken tidigare kategoriserats som en god art och som är en häckstannfågel på kallfjällen i norra och västra Storbritannien och på Irland, skiljer sig i dräkten från alla andra underarter - se nedan.

Beståndet av dalripa i Sverige tillhör nominatformen L. l. lagopus. Den är vanligt förekommande i de svenska fjällen och uppehåller sig där huvudsakligen på de lägre sluttningarna, helst bland vide och björk. Den går också ned i skogsregionen. Sin sydgräns har den i Dalarna, Värmland, Västmanland och norra Hälsingland. Den svenska populationen av dalripa flyttar om vintern från fjällen till norrländska kustlandet, alltså en flyttning från väster till öster.

Dalripan är en medelstor fälthöna som i genomsnitt mäter 37-42 cm på längden och har ett vingspann på 55-66 cm. Den har en rund kroppsform med lång hals, litet huvud och en kort, grov och mörk näbb. Den har fjäderklädda tarser och tår och en kort stjärt som den spärrar ut i flykten.

Dalripan ruggar aktivt vid tre eller fyra tillfällen varje år. I september ruggar den till en helvit dräkt som den bär fram till maj för att sedan under sommaren rugga två eller tre gånger till då den anlägger fler och fler bruna fjädrar. Allt för att dräkten ska vara så väl anpassad till miljön som möjligt vilket ökar dalripans kamouflerande skydd mot rovdjur.

Honan lägger i genomsnitt 6 till 11 ägg men det finns observationer på kullar av 17 ägg. Äggen är rostgula med stora svartbruna fläckar. Boet byggs direkt på marken. Äggen ruvas av honan i 19 till 25 dygn medan tuppen finns i närheten och håller vakt. De lägger en kull om året och båda föräldrar tar hand om ungarna tills de är kapabla att ta hand om sig själva. Kycklingarnas vingar växter till sig snabbt och redan efter åtta till tio dagar så kan de hjälpligt ta till vingarna. Många recept på Ripa kan också tillämpas på Anka

Texterna om riparter ovan är hämtade från Wikipedia.