Jakt, ett arv eller ett intresse av att vara i naturen?

Varför jagar vi människor djur? Är jakt ett intresse eller ett arv? Finns det en tillfredställelse i att spåra och göra slut på mindre rustade skapelser? Klart att det gör. Hur brutalt det än låter så finns där en seger i det brutala. Visst kan man förneka att det är så men då har inte fått ut allt av det som det innebär att vara jägare. En jägare planerar och genomför, enkla eller mer avancerade jakter. Målet är ju uppenbart: Att dräpa villebrådet och "bli upplyft" av jaktkamraterna! "Jag var utvald att få nedlägga detta vilt!"

Det är svårt att skriva om detta ämne, man skulle vilja mörka ner glädjen i måluppfyllelsen men då skulle inte läsaren förstå eller ens känna igen sig. Säkert skulle man som skribent och jägare känna sig forlorad i fiktiv text.

När man sedan blir en äldre, yngre man möter prövningar som beslutsam jägare och skytt. Ibland avstår man för att man just då inte känner för att vara skytt, endast jägare. Intresset för fåglar och fotografering skuggar för en stund jaktskytten men jägaren kvarstår som en räls för en nedlagd järnvägsförbindelse.

Som ett plötsligt tåg i natten, likt Pär Lagerkvist's "Onda sagor" är man jaktskytt igen. Laget tar in nya, unga jägare och man får inte tveka om man ska få en bocktrofé när tillfälle ges. Fritidsysselsättningen blir en materialsport för att man har råd. Nya bössor och ny jaktmark. Skaffar jycke. Jakten blir en livsstil. Man blir förälder och ens humanitära sida stärks - bryr sig mycket om organisationen i laget och säkerhet, blir jaktledare och gömmer sin olust till skytt bakom passkyttar och hundförare. Slipper undan skott men får del av avkastningen och blir intresserad av matlagning på viltkött.

Små grabbar kastar sten, så är det bara. De kastar ofta för att träffa något. Kanske en glasruta. Den som träffar blir hjälte och får för en stund de andras beundran. Någon ska betala glasrutan.

Att vara jägare är onekligen ett sätt att vara som människa. Kanske lever man ett mer ärligt matkonsumtionsliv där man tar ansvar för det kött som man äter? Genom att äta kött som "finns i butiken" stödjer vi en näring som stressar djur. Vi jägare kan också sätta press på djur. Det heter drevjakt. När man studerar ett djur som är utsatt för denna press ser man tydligt att det hyser ett gott hopp om att komma undan. Det gör nog inte kalven eller grisen på slakteriet. Vittringen i luften säger dem något annat.

Man kan därför förmoda att de flesta jägare, som har passerat den där jaktpuberten och mognat, har en större relation till jakten än vad de har som kritiserar den. Nya fönster har öppnats.

Vid middagar kan man ibland som jägare råka ut för ett bordssällskap som inte alls kan förstå ens intresse. Det är beklagligt att få kritik från personer med mindre insyn. En jägare hyser stor förståelse för att man med denna ringa insyn endast ser brutaliteten. Hade man däremot sett innehållet och den respekt vi jägare hyser för djuren och dess natur, där vi endast gästar, kanske man hade reviderat sin inställning. Men som sagt, full förståelse för synpunkterna.

Det finns inga jägarhjältar i skogen. Den som får fälla den stora hjorten kan för en stund känna stolthet och heder. För varje vilt man fäller sätts det emellertid in vördnad och ökad respekt, på ett annat konto. Där finns också en tacksamhet till villebrådet. De flesta jägare har sett folk trappa av med jakten, man deltager men vill inte släppa skott när tillfälle gives . Jag tror att en sån dag kommer för alla jägare.

Att i ett enkelt forum få träffa andra personer som man inte ser i det dagliga livet, och ha ett utbyte med, är att jaga. Att åka ut under en dag då snön ligger tjock för att stödutfodra rådjuren är också att jaga. Att som jägare förvalta den stam av vilt och inte plocka ut all ränta på kapitalet är säkertligen som ett förvalta företags balansräkning.

Vill du titta på en film om jakt.

Film om en typisk dag på jakt efter älg.

Ett exempel på innebörden av att vara jägare

När vi väl fått upp spåret (visade sig vara en träff i frambenet) dök den skallige mannen upp igen och ville gå klar med vapen (ej patron i loppet dock). Jaktledaren lät honom. När vi kom fram till buskaget, inte långt från nästa skytt reser sig tjuren, springer över hygget till skytten i tornet som fället djuret med ett direkt dödande skott. Innan skottet dog ut hördes revisorn vråla sin vrede över åsen. Det var ju hans älg. När han sedan efter noter skällde ut den unge, skjutskicklige mannen i tornet utspelade sig scenen som hela den här historien handlar om. Det var som att se två affärsmän bråka rätten till en hög bonus, som i detta fall utgjordes av en fin trofé.

Den unge mannen skrattade hela tiden och revisorn kastade sin nya "grevakeps" i mossen ett flertalet gånger.

Två år efter denna händelse fällde revisorn sin första älg, på den unge mannens pass. Under hans tacktal på middagen framkom det hur händelsen med den skammade älgtjuren hade förändrat delar av hans personlighet, till det bättre. Han kände sig "ventilerad for life", som han uttryckte det. Där ser man.

Det kommer alltid att finnas jägare och därför kommer det alltid att finnas villebråd